Min lägenhet är ett bombnedslag och det gör mig ännu deppigare. Det har aldrig känts så värdelöst att ligga här hemma som det gör nu. Inte ens katten är hemma, ingen kommer och myser/pratar/kramar/hälsar med glada tillrop, känns som att jag är död.
Har ingen lust att ta en bild på hur jag ser ut just nu med halva ansiktet som släpar lite efter av bedövningen och klänning och trassligt hår och all misär. Men jag känner mig som på den här bilden inuti, och åtminstone halva ansiktet ser iallafall ut så också. Den andra halvan kanske kommer ifatt till läggdags när bedövningen gått ur hjärnan.