Man måste ju älska det ändå, livet. Jag åkte till mamma i helgen lite spontant. Inte mycket vettigt gjordes och när jag vaknade på söndagen stod det klart: jag hostade. Och hostade. Och hostade.
Till kvällen kändes det fantastiskt eländigt och jag satt och skrev på mitt tal till imorgon, men var tvungen att ge upp och gå och lägga mig. Och idag är det nog ännu mer eländigt och lungorna är på väg upp genom halsen varje gång jag hostar. Fabulous.
Så nu ska jag försöka få i mig lite soppa, skriva ner det sista på det värdelösa talet och sen ta det hur himla lugnt som helst resten av dygnet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Måste vara det här jäkla vädret... Alla sjuknar som små flugor runtomkring mig. Galet.
Sv: Jag har varken börjat eller slutat med mitt lapptäcke än så jag tackar och bugar för tipset!
Skicka en kommentar