torsdag, november 12, 2009

712. Den första kärleken.

När jag tänker på pojken som var allra först med att fånga mitt hjärta blir jag fortfarande alldeles varm i hjärtat. Inte för att jag fortfarande är kär i honom, utan för att jag hade det så svårt i mitt liv då och han fick mig att må så bra. Det var bara korta stunder och inte så himla länge, men jag tänker tillbaka på det och minns. Ler lite åt hur knasigt allt kunde vara en del dagar och vad vi hittade på.

När man är 16 år och någon fin ringer och viskar söta saker i ens öra om kvällarna eller skickar galet knas-söta sms så tror man nästan inte att det är sant. Den där pojken med det gammalmodiga dubbelnamnet och det knasiga smeknamnet kom tuffande i sin bil en dag, sparkade lite i gruset när min pappa kom och sen åkte han snart hem igen. En annan dag när jag hunnit bli ett år äldre åkte jag tåg och hade så många fjärilar i magen att jag trodde att jag skulle spricka, och vi satt i hans nya lägenhet och vi lyssnade på knasiga låtar och skrattade åt att han skulle svälta ihjäl nu när han flyttat hemifrån för han kunde knappt koka makaroner. Och så lärde han mig söta ord på teckenspråk och jag räknade födelsemärken på hans rygg och jag trodde nog den eftermiddagen att allt skulle bli bra igen. När det gått lite mer tid hälsade han på hos mig när alla kompisar berusade sig i lägenheten och vi somnade alldeles för sent och när han åkte hem kändes det som att det var sista gången. Det var helt odramatiskt och det bara blev så.

Jag kan inte säga att jag är bitter men jag saknar den där första kärleken, och jag är hemskt glad att det inte var en hjärtkrossande historia den där allra första.. de historierna fick komma senare. MEN.

Häromveckan hade jag tråkigt och gjorde en liten sökning på Facebook – och plötsligt slungades jag tillbaka och var 17 år igen. 17 år med rivigt rött hår och huvudet i hans knä. I en sekund blev jag lite lite ledsen, men sen log jag. Jag trivs bra med att tänka tillbaka på honom, hans knasiga namn och minutiöst ordnade hår. Jag tror att jag i smyg alltid har jämfört alla killar jag träffat med honom, och det är inte alltid han har "vunnit", men men.. Det är ju trevligt att ha goda minnen! ÅH vad jag har blivit vis med åldern ;)

2 kommentarer:

Ivana sa...

Att ha fina minnen är underbart även fast det ibland gör ont att människor försvinner och saker tar slut. Men minnen stannar alltid kvar och det är något underbart.

Thaikalle sa...

i dag känns allt tråkigt jobbigt och ledsamt. en familjemedlem blev mördad i natt