söndag, juni 24, 2007

184. En sån där kväll

00:14
Jag tycker inte om sådana här kvällar. Stämningen är så låg att man kan skära luften med kniv.
Lillebror ska egentligen sova men håller på och larvar sig och fnittrar en massa. Trots eländet och det dåliga vädret är det lite bättre nu, för Viktor är på ett sådant civiliserat ställe att han är inloggad på msn. Inte så pratglad, men ändock.

Lite kul bild, klicka för att komma till "artikeln" som Aftonbladet skramlat ihop till ära för Ronny, fotografen

onsdag, juni 20, 2007

183. Ideal

10:00

Apropå ideal och att vara rädd att man är för tjock. Redan häromdagen läste jag om Louise som drabbades av Anorexia när hon var elva år, och som slussats runt på behandlingar sedan dess. Vad ska man göra med henne? Jo, eftersom vi inte har någon aning låser vi in henne på rättspsyk. Det låter ju jättebra, hon kommer säkert att må superbra och återhämta sig snabbt!

You wish.. Istället gick hon ner ytterligare i vikt och är livrädd att bli misshandlad av diverse löst folk som är dömda för både det ena och det andra. Det som smärtar mig är att folk i allmänhet inte verkar förstå det här med komplex över sin vikt. När det gått för långt, vare sig det är uppåt eller neråt, så är det inte "bara" att sluta äta, eller börja äta så går man ner eller upp igen. Människor som är riktigt överviktiga eller som i det här fallet underviktiga, behöver hjälp, de kommer inte ur det själva. Det är inte "bara" att börja springa en mil om dagen, eller äta fet mat för att det ska ordna sig. Anorexia är en sjukdom som måste botas, det betyder inte att man är psykiskt sjuk som det verkar framstå här. Föll särskilt för en av kommentarerna från en läsare:





"Den här sjukdomen är hemsk, eftersom ingen tar den på allvar.
Man måste bo i rätt kommun och i rätt landsting för att få den vård man /.../"
Kämpande mamma

182. Mångfald eller inte?

09:26.
Senast halv tio ska man beställa mat från Apalby Värdshus innan det blir beställt, så att man ska få sin lunch. Jag knatade dit alldeles nyss och sa lite klämkäckt att jag ville beställa falafel, och fick ett mycket snäsigt bemötande. Bah! Är det före halv tio så kommer jag före halv tio, då är det väl knappast "mitt" problem att gubben redan ringt och beställt? Jag blev lite sur!




Hur som helst så är arbetsmarknaden orättvis. När jag var på intervju sist var jag nervös att jag inte skulle få jobbet för att jag var för tjock. Tack och lov blev det inte så, men jag tycker att en sak som att själv välja vilka kläder man ska ha på sig, är en självklarhet. Men skenet bedrar, jag läste nyss om Rogers handikapp - hans musikintresse och klädstil. Han har till och med fått intyg på det, och arbetsförmedlingen betalar halva hans lön i utbyte mot att han får gå till jobbet i vilka kläder han vill. Ska det verkligen behöva vara så?

Visst, är man begravningsentrepenör ska man kanske inte gå klädd på detta sätt.. det finns säkert undantag där klädkod är på sin plats. Men på de allra flesta arbetsplatser spelar det absolut ingen som helst roll hur man klär sig. Det bestämmer man själv, var ska vi annars få mångfalden ifrån? Man får inte vara svart eller gul eller röd eller ha en annan tro och inte ha ett namn som Abbas eller Mohammed, men hittills har det ju verkat som att man duger bara man är svensk och heter Roger, men nu räcker inte ens det längre. För en gångs skull tycker jag att arbetsförmedlingen gjort något riktigt riktigt bra genom att ta ställning, men det ska inte behövas egentligen.

Bild från: Aftonbladet.se, David Bergström

update
15:36
läste sedan Expressens version, som inte låter lika allvarlig. Där verkar alla nöjda.. Men jag tycker ändå att det är synd att han ska räknas som handikappad av en psykolog för att få jobb och lön. (Sen kan man ju hålla med om att viss anpassningsförmåga bör man ha om man själv lider av att inte ha det, men som ovan.. det BÖR inte behövas). Jag antar att jag är kluven.

tisdag, juni 19, 2007

181. Var är världen på väg

15:16 har klockan hunnit bli.

Istället för att filosofera har jag gått vidare till att läsa medier av alla de slag. Man lär sig mycket när man slösurfar på bloggar och tidningar och sånt. Ibland lär man sig tyvärr mer än man önskar.. Det började på Aftonbladet som länkade vidare till CBS Evening news, om hur ett barnhem förfallit och man lämnat 24 pojkar, vissa med utvecklingsstörningar, utan mat och kläder under lång tid. Smutsiga av sin egen avföring och liggande direkt på stengolvet hittades de av soldater, och det var väl för väl. Men hur kan man ha ett fint städat kontor och två matlagande tanter, och sedan låta barnen självdö? Tack och lov så hann de inte dö, men vem säger att någon skulle förhindrat det om det fortsatt som det gjorde? Usch!

180. Segdraget

11:43 är klockan


Jag sitter på jobbet och har all tid i världen att fundera, tänka över livet och framförallt mina synder. De är kanske inte så väldigt stora, synderna, men likväl blir det väl en del om man "samlar på hög" som Viktor uttryckte det häromdagen. Då handlade det i och för sig om att jag samlade annat på hög, men ändå. Många trägubbar blir det, om än små.


På gott och ont reflekterar jag vidare på om huruvida jag är en ond medmänniska eller inte. Ena stunden känner jag att det kanske är så.. jag är kanske orättvis och självisk ibland. Men nästa tanke är att jag är visst inte elak och orättvis, tvärtom! Jag är oftast relativt osjälvisk när det gäller det mesta, men kan vara väldigt bestämd när det gäller annat, som att bädda sängen, lägga osthyveln i samma låda efter varje disk, och att jag får slappa när jag kommer hem från jobbet. Gör det mig till en ond människa att jag skulle tycka att det var mysigt med en uppoffring, bara för min skull? Oavsett om jag gjort något lika stort själv nyligen? Kanske är jag självisk och krävande.. kanske inte. Ibland ösnkar jag att jag var manipulerande och beräknande som många andra, och kunde gråta floder och få som jag vill. Tyvärr är jag härdad, och kan inte teatergråta.







Male brain.

onsdag, juni 13, 2007

179. Det här är ett korståg, tra la la



















16:50

Jag sitter här i soffan och lyssnar på pang-pang. Nicklas är här, och Nicklas. Det låter rörigt, men det är min lillebror och hans gamla polare som råkar heta samma sak som är här och spelar dataspel för fullt.

Jag fick sluta en halvtimme tidigare idag, det ringer ingenting alls på jobbet. Jag jämför med hur det var att arbeta på Teleresurs.. Där var man mer eller mindre utkastad när det ringde lite, och det var välkommet att gå hem klockan elva och vara i solen, men man fick såklart inget betalt. Nu har jag istället 63 minuter i veckan intjänade att ta ut när det passar eller behövs. Så idag jobbade jag 7,5 timmar, men har betalt för 8. På fredag likaså, ledig för besiktning av bilen, men det känns inte i plånboken. Detta är såklart istället för att arbeta kortare dagar på fredagar och före storhelger, men jag känner att det är det nog värt. Att jag sedan egentligen är en halvtidsmänniska är en annan sak!

(Guuud vad de datar, att de inte tröttnar!)

I helgen var jag hos mamma och kände på lantlivet. Ett par gånger, när jag gick på vasst grus eller blev väldigt solbränd (ajajaj) tänkte jag "vad ska jag på landet att göra". Men oftast kändes det tvärtom.. Vad ska jag i stan att göra? Här kan jag ligga i gräset och leka med marsvinen, vara skitig om fötterna och bli röd om axlarna hela dagarna.. Hade det inte varit för jobbet så... Men jag ska dit i helgen igen! Viktor är ju på Hultsfred, och jag är hellre på landet ensam om mamma jobbar, än i en trist lägenhet ensam (:

(På bild synes Sigrid på grönbete, samt Fannys beiga bak, och Solveigs grå)

torsdag, juni 07, 2007

178. Lova att du aldrig

20:57

Usch vad deppigt. Plötsligt försvann all lust till allting spårlöst. Jag somv arit så glad. Nu är jag så ledsen.
Inte blir det bättre för att Viktor knappt kommer vara hemma alls föränn nästa söndag. Jag får sitta här och häcka i min ensamhet /:

onsdag, juni 06, 2007

177. Måååål


21:41

Ja, det är sant. Jag kollar på fotboll! Det kunde man inte tro, men det är sant.

Det har varit en skön dag, slapp ibland, lite småeffektiv ibland. Vi har ätit skräpmat och glass, och vikt tvätt. Marsvinen har fått komma ut på balkongen och imorgon ska jag gå til jobbet, för cykeln har jag lämnat hos mormor. Mormor som för övrigt har börjat maila mig mer än någon annan gör, för hon har minsann fått internet! Hon har egentligen ingen aning om vad hon håller på med, men hon får nog snart kläm på det (:

Men nu! Kolla klart fotbollen, sen duscha, sen natta sig själv!



tisdag, juni 05, 2007

176. Totally out of line.

22:36

Jag antar att det närmar sig. Det börjar bli dags att gå in till sovrummet. Blunda för den enorma högen tvätt som ska vikas, eller snarare försiktigt hasa ner högen på golvet. "Hoppsan!"
Intar min sovposition som inte får störas av någon förkyld sambo, den måste vara perfekt, armen i rätt vinkel, benet lätt utfällt som stöd. Precis rätt, annars går det inte. Sen somnar jag, och det börjar bli dags för det nu.

Dagen har varit lång.

Jobb, jobb och jobb (med musröst från Askungen). Jag träffade Linda på väg till mormor, och hos mormor var mamma *löööv you* Vi färgade hår och snackade allmänt skit om diverse mindre lyckade barnuppfostrare, och sen gick vi in till Margaretas lägenhet och mätte lite grejer, väggar och gardiner. Längtar massor efter att flytten från förorten ska bli av. Visserligen står här inga mystiska personer och väntar på att få slinka in om kvällarna, och ingen stoppar tuggummi eller fimpar låset för att porten inte ska låsas. Det luktar inte kiss i trappuppgången och det värsta störmomentet är när tanten under har tv:n på för högt (jag tror hon är halvdöv) eller när Davidsson har Lasse Berghagen-disco på semestern.

Men det börjar bli dags, jag har inget vettigt att briljera om denna dag, eller snarare.. jag orkar inte och ger blanka fasen i det helt enkelt.

~ Bright eyes ~

175. Signed, sealed, delivered

10:11

Sakta men säkert. Idag cyklade jag till jobbet i kortärmad klänning. Take that, snöstormar och rusk! Imorgon är det ledigt, jag ska inte sitta på balkongen med fötterna högt med en god bok hela dagen. Istället ska jag ta på mig obekväma skor, en sliten t-shirt och plantera gran. Vad gör man inte för sin kära mor i nöd?

Men nu är det jobb, jobb jobb jobb.

måndag, juni 04, 2007

174. När solen stiger.

Här är jag.
Ett nytt liv tar vid, där det gamla kanske inte riktigt slutat, men som ändå lämnats kvar på en annan plats, en annan tid. Någon annan stans, var som helst utom här.

Ibland vaknar jag, fastän jag kanske egentligen sov gott. Och så tänker jag en liten stund, tittar ut genom fönstret. Ibland på regn, ibland på mörker, ibland på en alltför tidig morgon. Ibland önskar jag att jag bara rest mig och gjort något vettigt, men oftast ställer jag bara fram klockan nio minuter till. Några gånger till innan jag
måste.

Men ibland måste man, och i nästa ögonblick är jag redan på väg med nycklarna i handen. Cykeln liksom svävar över asfalten, glider förbi hela världen utan en tanke. Utan en tanke på de nio minuterna jag kunnat låta bli om jag bara orkat.