Det är ett sorgearbete som pågår innanför mitt bröstben idag. När det väl börjat matas det av det ena efter det andra, och så tänker jag på Alexander. Saknar honom innerligt. Önskar att jag pallrat mig till kyrkogården i helgen, men jag undviker det alltid, det känns så definitivt att tända ett ljus och lägga en blomma. Jag vill inte riktigt stå för att det är sant att han inte finns.
Sen satt jag här i soffan och insåg att i år är första gången jag måste hantera detta helt själv, älskade Alexander. Jag torkar mina tårar och tänker att jag ska gå starkare ur den här svackan för hans skull. För att han skulle vilja det.
Men jag vill inte vara ensam.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar