Dagen har varit helt upp och ner. Flera gånger har jag kommit på mig själv med att tänka att jag hittat på det själv i hjärnan. Lika många gånger har jag kommit på att det är på riktigt. Kan inte riktigt förstå. Det jobbigaste är att man måste vara stark. Att sitta hela dagen och tänka "jag ska inte börja gråta, jag ska inte börja gråta".
Kommer att sakna hennes svordomar och jäkelskap. Hennes spretiga röda hår och gliringar om farfars mage, kala huvud eller dialekt. Jag hoppas verkligen att farfar orkar igenom den här krisen. Och att pappa gör det.
Just nu saknar jag mest sällskap och en axel att gråta ut mot. Blir nog inte så mycket dator eller nånting ikväll.
~ Ulla Ringström ~
3 kommentarer:
Jag beklagar det som har hänt - hoppas att hon är på en bättre plats nu.
Kram!
Åh nej, jättelånga varma kramar till dig!! Önskar jag hade en riktig axel att erbjuda dig!
Ta hand om varandra och finn styrka i varandra.
Kram, kram, kram!
Åh så tråkigt! Jag brukar tänka att de hänger kvar runt en och kanske hjälper en när det är lite motigt, det känns lite lättare då :)
Skicka en kommentar