766. Jomen visst

För att kort uppdatera om fredagens bravader vill jag börja med att säga: Det var skitkul! Jag gör gärna om det. MEN: jag blev trött i fötterna. Och jag kom hem halv sju på lördag morgon, duschade och däckade i sängen. Klockan två på eftermiddagen vaknade jag, men inte förrän klockan fyra gikck jag ur sängen.

Resten av kvällen spenderades med att försöka hålla mig vaken, trots en kort "middagslur" så tog orken slut vid tiotiden och jag slocknade igen. Till min förvåning vaknade jag inte förrän halv tio på söndagsmorgonen, och sen var allt som vanligt. Wo, megasömn!

Men en sak vill jag säga, och det är att Sanfrid har blivit galen. Dagtid är han sitt vanliga göllegölliga charmtrolls-jag, men SÅ FORT JAG LÄGGER MIG I SÄNGEN, så börjar han gapa och skrika. Inga vanliga söta jam heller, utan rejäla manliga vrål. Så håller han på så att jag knappt kan sova, och jag blir skvatt galen. När jag vrålar åt honom att hålla käften kommer han och ska GOSA. FRÄCKHETEN!

Sen sätter han igång så fort jag slår upp ögonen på morgonen, ända tills jag klivit upp, då håller han käft.

Jag fattar verkligen inte vad problemet är. Jag har varit meganoga med att rensa kattlådan och att fylla på mat, och han har sin lilla mus att mörda närhelst han vill, men det är som att han får sååååå himla tråkigt så fort jag sätter mig i sängen, att han bara inte kan hålla käft.

Whyyyyy?

Snälla missen, kan du inte bli snäll och tyst igen?