onsdag, juni 20, 2007

183. Ideal

10:00

Apropå ideal och att vara rädd att man är för tjock. Redan häromdagen läste jag om Louise som drabbades av Anorexia när hon var elva år, och som slussats runt på behandlingar sedan dess. Vad ska man göra med henne? Jo, eftersom vi inte har någon aning låser vi in henne på rättspsyk. Det låter ju jättebra, hon kommer säkert att må superbra och återhämta sig snabbt!

You wish.. Istället gick hon ner ytterligare i vikt och är livrädd att bli misshandlad av diverse löst folk som är dömda för både det ena och det andra. Det som smärtar mig är att folk i allmänhet inte verkar förstå det här med komplex över sin vikt. När det gått för långt, vare sig det är uppåt eller neråt, så är det inte "bara" att sluta äta, eller börja äta så går man ner eller upp igen. Människor som är riktigt överviktiga eller som i det här fallet underviktiga, behöver hjälp, de kommer inte ur det själva. Det är inte "bara" att börja springa en mil om dagen, eller äta fet mat för att det ska ordna sig. Anorexia är en sjukdom som måste botas, det betyder inte att man är psykiskt sjuk som det verkar framstå här. Föll särskilt för en av kommentarerna från en läsare:





"Den här sjukdomen är hemsk, eftersom ingen tar den på allvar.
Man måste bo i rätt kommun och i rätt landsting för att få den vård man /.../"
Kämpande mamma

Inga kommentarer: