729. Ny vecka på gång

Söndagen är snart slut. Det är bara prutt på tv och debattartikeln är klar. Eller ja, den är klar men behöver bantas yttepyttelite och korrekturläsas. Nån grej ska kanske förtydligas också men.. ja. Den är klar och det där tjafset fixar jag imorgon eller på tisdag eller så.

Katterna har inte varit så jättehärjiga idag och Sanfrid har varit som ett litet jesusbarn, så snäll och bra har han varit. Lenny pendlar ständigt mellan kärlekskrank slöfock och hög-på-koffein-och-diverse-annat och klättrar i gardiner och allt möjligt. Men allt har sin charm och ibland får han till och med lite medhåll från Sanfrid som skuttar en meter rakt upp i luften eller drar honom i svansen.

Min debattartikel handlar förresten om debatten kring årets vargjakt. Den var svår, men till slut kände jag mig ändå rätt nöjd imorse när jag skrev det sista. Så slår jag upp Aftonbladet och inser det förskräckliga: Jan Gillou har precis skrivit en jävla artikel om vargjakten, och har använt en nästintill EXAKT likadan "nyckelmening" som jag. SÅ jävla irriterande. Hoppas att läraren och responsgruppen inte tror att jag läst hans artikel och tyckt att "det här var ju en smart fras, den kan jag också använda".

Här har vi killarna lagom till eftermiddagsläsningen av min kurslitteratur..

 

Och här är Lenny och hans mus..

728. Ut i ovädret!

Dagen har varit väldigt lugn. Sov lite för länge däremot, men det är ju lördag å andra sidan. Har snart 600 ord på min debattartikel och ska ge mig ut i snön för att låna en bok av Sonja som ska vara läst till måndag morgon. Men det är perfekt, för då får jag tillfälle att promenera lite, det gillar vi.

Kissarna är snälla idag och har mest sovit. Sanfrid fattar precis att man ska ligga på handdukarna jag lagt ut på sängen, men Lenny är inte riktigt med på noterna. Å andra sidan är det Sanfrids päls som klistrar sig på överkastet så att han fattar är ju huvudsaken =)

727. Undviker att skriva debattartikel

Created by Auto Insurance

726. Skola skola skola

Det är faktiskt grymt kul att plugga. Kursen Migration och etniska relationer som jag läste direkt efter gymnasiet var väldigt intressant och vettig, men den var också väldigt svår och jag som ensam nybörjare i klassen hade det rätt så tufft. Det var liksom inte riktigt kul då.

Men nu är det jätteroligt! Och hitills tycker jag att jag hänger med och gör bra ifrån mig. Bekymret för tillfället är att alla böcker inte kommit och jag måste ha läst dem till måndag morgon, så det är inte så lyckat. Sen ska jag skriva en debattartikel på 500-1000 ord och jag kommer inte på vad jag ska skriva om. Tips någon?

Sanfrid har hittat ett bra utkiksställe och fått en kudde att ligga på (:

725. Världens bästa Karlsson.. Eller jag menar Sanfrid.

Med kort varsel blev det bestämt att jag skulle passa Lenny ett tag. Och då tänkte jag att kanske kunde Sanfrid hålla honom sällskap eftersom han aldrig varit själv och behöver busa och så. Så Sanfrid fick åka i mitt knä till stan, hälsa på en snabbis hos morbrors kompis, och sen hem till mig där han aldrig varit förut. Dessutom kom ju samtidigt Lenny som först inte var helt övertygad om att Sanfrid var nåt att hänga i julgranen.

Efter lite drygt ett dygns tjurande under soffan kom Sanfrid fram och satte sig på golvet. Och där satt han. Han satt och satt och satt, tills Lenny helt enkelt var så nyfiken att han var tvungen att kolla in honom, och strax därefter var läget accepterat och med undantag för en stund dagen efter så har Sanfrid inte gömt sig en enda gång sen dess :D

Nu ligger han på sin gamla plats nerhasad bakom ena ryggstödsdynan i soffan och är söt som bara han kan vara. Och jag inser att mitt undermedvetna nog faktiskt skrek åt mig: TA HEM SNUTTEN ANNARS DÖR HJÄRTAT OM DET ÄR EN ANNAN KATT HEMMA OCH INTE HAN ÄR DÄR.

Lenny har för tillfället låtit mig göra läxor ifred och lagt sig på sängen. Han syns inte så bra, men han är där.

724. En gång till

Men åh. Jag blev förkyld! Men (peppar peppar) jag tror att det går över fortare den här gången, jag är inte totaldäckad. Så nu blir det till att läsa det sista till imorgon och sen slappa så mycket det bara går. Tur att det bara är skola två dagar den här veckan också.

723.1 En till

723. En galen dag

Alla vänliga ord efter min knepiga blöda-näsblod-och-må-illa-dag gjorde susen, det gick över efter att jag fått sova ut ordentligt.

Igår (efter att jag sovit ut) skulle jag fixa lite kurslitteratur och stryka i lugn och ro, för att sedan åka iväg med mamma och mormor på en fotografering. Men se, det blev lite ändrade planer! Morbror ringde nämligen och ville ha lite hjälp med en förlossning! Katten Majsan, född hemma på vår gård, skulle nämligen få bebisar! Så jag gick dit, Majsan skrek, och mamma fick komma och ordna lite. Sen rusade vi hem och strök kläder och tog med oss mormor till fotostudion.

Där blev vi sminkade och jag fick håret lockat och sen genomgick vi fotograferingen med många skratt och galna poser. Vi valde ut de bilder vi ville ha med oss hem och avslutade med skräpmat. En av mina bilder blev så här:

Sen åkte jag och mamma till mig och skulle gå ut med hundarna, som för säkerhets skull var inlåsta i badrummet för att inte ställa till med något sattyg. Men.. tydligen hade inte låset klickat ordentligt, och när vi kom hem hade älskade fina Ricky tömt två soppåsar och (förmodligen med hjälp av taxen) tuggat sönder alla sopor och spridit ut dem över hela lägenheten. Just när jag öppnade dörren till lägenheten, såg alla gnagda sopor och möttes av Ricky som var hur lycklig som helst.. just precis då så ville jag vända och gå. Men vi fick snart ordning igen och det enda jag blev riktigt sur över var att de hade plockat ur mina virkningar och garnnystan och sprungit omkring och sugit på. Bildbevis på det kommer sen ,)

Dagen blev hur som helst lång men fantastiskt rolig. Kattungarna var söta och framför allt mamma blev fantastiskt fin på sina bilder. Men det blev mormor också! Nu är jag hemma hos mamma på landet igen och är helt förälskad i vintern. Här är den avslutande bilden från fotograferingen på oss alla tre:

722. Nämen.

Alltså... vad nu? Imorse började jag blöda näsblod på bussen, lagom kul. Sen har klassen suttit på föreläsning hela dagen,  och efter det trampade jag genom snön till simhallen med lite mera näsblod. Hann inte simma mer än en halvtimme innan jag kände mig konstig. När jag var klar och gick därifrån kändes allt jätteknepigt och jag ville liksom sätta mig i snödrivan utanför bara. Jag ville inte gå till bussen, det kändes som 100 mil dit. Men jag gick, och den stund det tog att komma hem kändes oändlig och jag tänkte att nu, nu svimmar jag. Flera gånger. Men det gjorde jag inte. Jag hasade hem, slängde mig i soffan och där är jag ännu. Får man sova nu?

Jag skulle nog inte sagt det där om att jag älskar livet trots allt..

721. Hur blev det så här?!?!

Jag är på oförskämt bra humör, det är nästan så att jag inte vågar erkänna det för någon. För jag vet ju hur det var för bara några veckor sedan. Hur härligt var det egentligen att höra att någon annan var så hiiiimla nöjd med livet, när man själv höll på att avlida av någon slags ångest för framtiden.

Men iallafall! Jullovet har varit så grymt skönt. Jag har både hunnit med att göra absolut ingenting hos mamma, hälsat på huvudstaden, virkat klart min filt och dessutom rensat hemma så att det knappt finns nåt att göra längre!

Skolan går dessutom bra och jag ser fram emot att det ska börja igen. Och VEM fick VG på första salstentan, i Språksociologi? VEM är bäst? Jo JAG! Och jag tror nog att det är nästan helt säkert att jag & Sonja får VG på vår uppsats också = VG i den svåraste kursen hittills!
Jag får helt enkelt strunta i samvetet och säga så här:


Just nu är jag kär i livet ♡

Tummen upp!

720. All träningsvärk är bra träningsvärk?

I lördags virkade jag på min filt i åtta timmar i sträck, igår virkade jag nästan fyra timmar. Inatt vaknade jag av att jag hade världens ont i armen.

Träningsvärk!

719. Lite sakna-tema

Jag saknar:

Elina, för att hon har varit alldeles för långt borta alldeles för länge. För att hon har dålig mottagning på mobilen så att det är svårt att prata. För att hon inte vill komma hem. För att jag kan slappna av med henne.

Nina, för att allt är så otvunget och man kan prata och få skratta riktigt ordentligt. Det behövs, och förut hade jag förmånen att dela dessa stunder med henne varje dag på jobbet. Och varför är det så jäkla svårt att bara ringa? Jag är så dålig på det!

Hannah, för att hon är så ljuvlig att man inte kan annat än må bra i hennes sällskap. Att hon dessutom har lilla Ville att gosa på gör henne inte direkt mindre härlig att umgås med! Hannah är alltid positiv och det smittar av sig, hon påminner en om att allt ordnar sig till slut.

Joakim, för att idol aldrig kommer att vara så hysteriskt roligt att titta på igen som det var förra hösten. Och för att jag upptäckte massa saker om mig själv då som jag inte tänkt på, och som jag fortfarande bär med mig kunskaper om. Och för att man kan vara knasig med honom, och det är okej.

Sofia, för att ingen är så knäpp som hon. Men det gör ingenting, för det är så roligt att dela knasiga upptåg  och bus med henne och prata strunt om allt och ingenting, om alla och om ingen. Och för att hon förstår så bra vad som händer och hur mar mår för vissa saker.

Mormor, för att.. ja varför? Det låter heeemskt själviskt, men förut kunde jag ringa, springa eller maila till henne var och varannan dag och det var okej. Det är nog fortfarande okej, men mormor har äntligen fått bli pensionär på riktigt så hon är upptagen hela tiden, haha. Men jag är glad för det och jag tror nog att jag snart ska trampa dit och pysa lite och visa upp min fantastiskt fina filt.

718. Nya tider

Nu är det nyårsafton och det är fantastiskt vackert ute. Snön ligger fortfarande kvar på träden, det knarrar under fötterna när man går och taxen vill knappt gå ut. När han gjort den obligatoriska kissningen börjar han halta och gå på två ben i taget för att det är så kallt om tassarna.

Och kanske vågar jag nog rapportera nu att det faktiskt går åt rätt håll. Det där stora enorma grå som tyngde mig då den femte december när jag skrev sist, det som tornade upp sig som ett obestigbart berg.. det har nu plötsligt gått att bestiga. Det grå har blivit ljusare och det tunga har blivit mycket lättare om axlarna.

Imorgon städar jag ur min lägenhet och plockar ned taklamporna. På lördag lämnar jag ifrån mig nycklarna och förhoppningsvis behöver jag inte ta tillbaka dem förrän jag pluggat klart om två och ett halvt år. Åh, det är knappt jag tror att det är sant, att det är bra ett tag framöver.

Gott nytt år till alla arma krakar som läser det här. Ha ett fantastiskt 2010 och ta hand om varandra.

717. Sanningen kan göra ont

Jag ska inte ljuga och säga att allt är fint, men jag tänker inte heller berätta hela sanningen för det är jag alldeles för klen för.


Det är inte vinter utan höst, och jag kämpar för att få en dag i taget att gå. En vacker dag kanske det vänder och då är jag tillbaka. Tills dess pluggar jag för att få tiden att gå, och när det inte räcker så virkar jag på ett oändligt projekt.


Hej.

716. Tillbakablick.

Nu tänkte jag avsluta dagen. Jag lyssnar på underbar musik, och så dök det upp en snutt som fick det att bubbla i magen av skratt. Jag skrev om det en gång förut, om känslan av total tillfredställelse!

Haha! Men nu som sagt: sängen!

715. Pinsamt.

Apropå vad fina Christian tog upp tidigare idag..

Vi människor är bra knasiga i pallet. Varför varför varför kan inte hunden gå själv? Mycket bekvämare för både matte (eller husse för den delen) och för lille Fido själv. Och så ser det ju sjukt löjligt ut det där, gör det inte? Nej, tacka vet jag stdiga hundar som står på sina egna ben och har vanligt koppel!

714. En vacker dag.

Jag vill ha en sån här fotpall. Eller, jag vill göra en alldeles själv.

Jag har en mapp på min dator som heter "En vacker dag", den innehåller massor massor massor av bilder jag stöter på på internet som ger mig inspiration. Jag längtar längtar längtar efter ett hus att börja sätta in all denna inspiration i, och allra helst ska det så klart vara pappas hus.

Men en fotpall kan man väl ha i en lägenhet också?

713. När alla vännerna gått hem.

Det ligger nånting i det.. som de sjunger i den där låten. Fastän kvällen har varit fin med härligt sällskap och överlag en riktigt lyckad födelsedag, så kommer det ändå lite vemod smygande lagom till sovdags. Det känns tomt. Och man börjar tänka på saker som man skulle vilja. Det blir svårt att sova.

Men en vacker dag så har det vänt, det vet jag. Till slut kommer jag att nå hela vägen fram och ingen kommer att kunna stoppa mig. Eller hur?

712. Den första kärleken.

När jag tänker på pojken som var allra först med att fånga mitt hjärta blir jag fortfarande alldeles varm i hjärtat. Inte för att jag fortfarande är kär i honom, utan för att jag hade det så svårt i mitt liv då och han fick mig att må så bra. Det var bara korta stunder och inte så himla länge, men jag tänker tillbaka på det och minns. Ler lite åt hur knasigt allt kunde vara en del dagar och vad vi hittade på.

När man är 16 år och någon fin ringer och viskar söta saker i ens öra om kvällarna eller skickar galet knas-söta sms så tror man nästan inte att det är sant. Den där pojken med det gammalmodiga dubbelnamnet och det knasiga smeknamnet kom tuffande i sin bil en dag, sparkade lite i gruset när min pappa kom och sen åkte han snart hem igen. En annan dag när jag hunnit bli ett år äldre åkte jag tåg och hade så många fjärilar i magen att jag trodde att jag skulle spricka, och vi satt i hans nya lägenhet och vi lyssnade på knasiga låtar och skrattade åt att han skulle svälta ihjäl nu när han flyttat hemifrån för han kunde knappt koka makaroner. Och så lärde han mig söta ord på teckenspråk och jag räknade födelsemärken på hans rygg och jag trodde nog den eftermiddagen att allt skulle bli bra igen. När det gått lite mer tid hälsade han på hos mig när alla kompisar berusade sig i lägenheten och vi somnade alldeles för sent och när han åkte hem kändes det som att det var sista gången. Det var helt odramatiskt och det bara blev så.

Jag kan inte säga att jag är bitter men jag saknar den där första kärleken, och jag är hemskt glad att det inte var en hjärtkrossande historia den där allra första.. de historierna fick komma senare. MEN.

Häromveckan hade jag tråkigt och gjorde en liten sökning på Facebook – och plötsligt slungades jag tillbaka och var 17 år igen. 17 år med rivigt rött hår och huvudet i hans knä. I en sekund blev jag lite lite ledsen, men sen log jag. Jag trivs bra med att tänka tillbaka på honom, hans knasiga namn och minutiöst ordnade hår. Jag tror att jag i smyg alltid har jämfört alla killar jag träffat med honom, och det är inte alltid han har "vunnit", men men.. Det är ju trevligt att ha goda minnen! ÅH vad jag har blivit vis med åldern ;)

711. Årets julklapp!

 

Detta är vad jag sysslat med så mycket sista tiden!

Nu är jag kanske inte helt objektiv, men det är verkligen en bra present!

Funkar till både gamla, unga, hippa, tråkiga - alla!

Ni hittar skålarna här: