fredag, november 30, 2007

218. Pojk-vän.

När jag var liten, kanske fem-sex år, fick vi främmande hemma på gården. Pappa presenterade mig för en liten brunhårig pojke och sen gick min pappa och hans pappa och pratade med sig själva. Det var den drygaste ungen jag någonsin träffat (i mina små mått mätt) och det kändes lite hopplöst. Jag kommer ihåg att han följde med mig in i hagen där mina shetlandsponnyer brukade gå, men inte gick i nu.

Pojken sa inte ett knyst, han yttrade inte ett ord. Iallafall är det så jag minns det. Sen sa jag något. Och han härmade mig! Jag visste inte till mig av ilska, för han fortsatte och fortsatte och fortsatte. Jag vågade såklart inte säga ifrån.. istället fortsatte jag att säga saker för att se om han fortfarande härmades. Och det gjorde han (:
Det enda av alla dessa ord jag kommer ihåg än idag är "oboy".
Och självklart fattade man knappt vad han sa, fast jag visste att han härmade det jag nyss sagt själv.

Det är det allra första minnet jag har av min allra första riktiga killkompis.

Han var och är en riktigt grötig skåning, men alla andra minnen jag har av honom är raka motsatsen till det första. Vi har lekt som ler och långhalm varje sommar tills vi var runt 14-15. Efter varje sommarlov har jag både pratat och tänkt på skånska. Iallafall lite. Vi har hoppat en stor grop i taket på min lilla blåa fiat, som pappa tyckte kunde stå kvar och skräpa eftersom vi lekte så mycket i den. Klädseln var urriven och ersatt med filtar. Vi stal två stora tärningar från backspegeln på ett fiat-projekt pappa hade i garaget.

Och när jag var kanske 10 år, han ett år yngre, så sa han nånting om att han var min pojkvän. Pinsamt tyckte jag (för joo, jag har varit handlöst kär i honom fleeera gånger) men han menade att han var pojke (man säger inte "kille" i Malmö) och samtidigt min vän. Jag tyckte det var jättekul, när det pinsamma gått över. Min första och hittills enda riktigt riktiga killkompis.

Jag saknar det. Jag vill ha en killkompis igen, som man inte måste vara så hiiiimla tjejig med. Iallafall inte bara prata om tjejsaker och inte bara ska gå i affärer med så fort det är något. En alldeles vanlig killkompis bara.

Nu var det så att jag träffade Andreas för bara några månader sedan, och vi går fortfarande väldigt bra ihop. Men det blir liksom inte samma sak när man inte setts på flera år och liksom, blivit helt olika människor.

Men men, ikväll har jag en pojk-vän av hög kvalitét, jag är nämligen barnvakt åt Tor (:

Inga kommentarer: