388. Flyttdag

Inte min tur att flytta, tack och lov. Och vi tackar och lovar också vem det nu är som ska tackas för att mormor äntligen får sova i sin egen lägenhet utan att oroa sig för den jädra italienaren. Mormor mår bra, hennes katter mår bra. Italienaren skiter jag fullständigt i. Imorgon tar hon sina sista grejer, det känns jättebra.

Vad fötterna säger däremot, är en helt annan sak. Egentligen säger de väl just ingenting, bokstavligen. Men om de kunde så skulle de protestera högt mot att behöva beröra marken igen de närmaste veckorna. Jag gick till mormor och mamma strax efter 12 idag, och vi åkte ifrån mormor på nya stället kl 23(!!!). Helt sjukt.

Dessutom när jag kom hem så var det "fel" katt som mötte mig vid dörren. Signe brukar aldrig masa sig ur soffan när jag kommer, men Sanfrid brukar däremot sitta klistrad nedanför postnedkastet. Framförallt om jag varit borta så länge som idag. Alltså: jag anar oråd. Sedan hör jag ett gällt pip.

Min hjärna: "NEJ nej åh NEJ säg inte att han varit instängd i badrummet sen klockan sju imorse! nej NEJNEJ". Öppnar badrummet - ingen katt. "NEJ NEJ NEJ han är instängd i sovrummet och det är baaajs överallt!! Noooooo, säg inte att han är instängd i sovrummet!!" Öppnar sovrumsdörren (som råkat skjutas igen precis så att en liten katt inte kan pilla upp den) - en katt! Inget bajs! Bara en väääldigt kelsjuk liten katt.

Flådigt sängbord?

När man flyttar är det allt det där provisoriska som är charmigt tycker jag. Ungefär som att bo på hotell eller låna en sommarstuga eller en husvagn. Man liksom boar in sig med det lilla man har. Så tänker jag. Hur tänker du?